När det händer, så händer det:
Det var länge sen jag skrev. Här. För övrigt skriver jag hur mycket som helst, men det är bara jag som märker det. Romanen = klar till två tredjedelar skulle jag vilja påstå. Råmanusmässigt i alla fall.
En ball nyhet tills vidare. Håll till godo!
En ball nyhet tills vidare. Håll till godo!
Jag hjärta Husqvarna 2000
Höstfest. 50-talstema. Jag sydde mig en klänning av en gammal städrock från Emmaus.
Kul! Jag tror jag ska göra detta till min nya stil. Fett med läppstift!
Mingelbild med kombon! Sewing-sisters! Klart snyggaste husfruarna på golvet den kvällen.
Ett steg mot vuxenheten:
Jag har gått och blivit med symaskin!
Nu klipper jag sönder kläder och inbillar mig att jag ska kunna sy om dem, det kommer gå jättebra.
När jag blir vuxen på riktigt ska jag ha ett syrum precis som min mamma.
Kanske även en verkstad?
Jag tänker mig att hela mitt hus kommer vara en enda stor hobby.
På ett subtilt och bra sätt.
Jag ska bli en sån där kvinna som fixar alla saker själv,
som bakar surdegsbröd (det gör jag i och för sig nu också) och rensar avloppen (dito).
Jag ska också bli en sån där som har feta middagsbjudningar.
Och mitt vardagsrum ska vara ett bibliotek.
Och jag ska ha minst fyra katter.
Det slog mig idag: Om allt vill sig väl kommer Saga och Skrållan leva i minst femton år till.
Då är jag trettioåtta.
Så kom jag att börja fundera på vad jag kan tänkas göra med mitt liv när jag är trettioåtta:
Och så ramlade den där filmen fram igen med symaskinen, snickarbänken och surdegarna.
Jag tänker: Västerbottengård, avverkning och bastu. Och katter. Utomhuskatter.
Om jag ska vara realist kanske jag har det om tio år?
Nu klipper jag sönder kläder och inbillar mig att jag ska kunna sy om dem, det kommer gå jättebra.
När jag blir vuxen på riktigt ska jag ha ett syrum precis som min mamma.
Kanske även en verkstad?
Jag tänker mig att hela mitt hus kommer vara en enda stor hobby.
På ett subtilt och bra sätt.
Jag ska bli en sån där kvinna som fixar alla saker själv,
som bakar surdegsbröd (det gör jag i och för sig nu också) och rensar avloppen (dito).
Jag ska också bli en sån där som har feta middagsbjudningar.
Och mitt vardagsrum ska vara ett bibliotek.
Och jag ska ha minst fyra katter.
Det slog mig idag: Om allt vill sig väl kommer Saga och Skrållan leva i minst femton år till.
Då är jag trettioåtta.
Så kom jag att börja fundera på vad jag kan tänkas göra med mitt liv när jag är trettioåtta:
Och så ramlade den där filmen fram igen med symaskinen, snickarbänken och surdegarna.
Jag tänker: Västerbottengård, avverkning och bastu. Och katter. Utomhuskatter.
Om jag ska vara realist kanske jag har det om tio år?
M som i mycket väl godkänd
Jag ska berätta för er om min kombo Malin:
Malin är den bästa kombon man kan ha i hela världen skulle jag tro. Jag har inte provat bo med alla människor i hela världen, men jag misstänker att jag skulle hata merparten av dem, så därför väljer jag att tycka och tro att Malin är bäst. Åtminstone för mig.
Vi är båda skrivare. Vi spenderar mycket tid i vår lägenhet i Svalöv som vi hyr av skolan. Numera har vi även tv. När den ena arbetar, arbetar den andra. Vi skrivar romanprojekt som ska vara färdiga för publicering i vår. Det är spännande och läskigt, men vi peppar varandra.
Malin har en kaffekvarn. Och en Moccamaster-kaffebryggare. Malin älskar kaffe. Riktigt bra kaffe. Jag älskar att laga mat. Vi har troligtvis det mest kompletta köket på hela Fridhem. Vi äter fantastisk mat och dricker förbannat bra kaffe. Varje dag. Vi sitter och diskuterar vid matbordet cirka varje dag till frukost, lunch och middag.
Ibland dricker vi vin. Dagen efter tittar vi på serier bakfulla och dricker te. Vi drar på roadtrips i Felicia och går på loppis. Vi lyssnar med fördel på blackmetal om morgnarna.
Malin älskar Burzum. Jag älskar Opeth. Det bästa av två världar kan man tycka och känna sig smart. För det är verkligen så. På väggen i mitt rum har jag satt upp en mindmap över mitt projekt. Det har Malin gjort i sitt rum också.
Vi är synkade. Vi tar långa promenader när det känns lägligt och umgås när vi känner för det. Varje dag går vi till skolhuset och äter lunchen vi betalat för trots att vi sällan är i skolan pga anledningar (obs, ej skolk, kursen är upplagd på det viset.)
Sammanfattningsvis, jag älskar min kombo Malin.
Malin är den bästa kombon man kan ha i hela världen skulle jag tro. Jag har inte provat bo med alla människor i hela världen, men jag misstänker att jag skulle hata merparten av dem, så därför väljer jag att tycka och tro att Malin är bäst. Åtminstone för mig.
Vi är båda skrivare. Vi spenderar mycket tid i vår lägenhet i Svalöv som vi hyr av skolan. Numera har vi även tv. När den ena arbetar, arbetar den andra. Vi skrivar romanprojekt som ska vara färdiga för publicering i vår. Det är spännande och läskigt, men vi peppar varandra.
Malin har en kaffekvarn. Och en Moccamaster-kaffebryggare. Malin älskar kaffe. Riktigt bra kaffe. Jag älskar att laga mat. Vi har troligtvis det mest kompletta köket på hela Fridhem. Vi äter fantastisk mat och dricker förbannat bra kaffe. Varje dag. Vi sitter och diskuterar vid matbordet cirka varje dag till frukost, lunch och middag.
Ibland dricker vi vin. Dagen efter tittar vi på serier bakfulla och dricker te. Vi drar på roadtrips i Felicia och går på loppis. Vi lyssnar med fördel på blackmetal om morgnarna.
Malin älskar Burzum. Jag älskar Opeth. Det bästa av två världar kan man tycka och känna sig smart. För det är verkligen så. På väggen i mitt rum har jag satt upp en mindmap över mitt projekt. Det har Malin gjort i sitt rum också.
Vi är synkade. Vi tar långa promenader när det känns lägligt och umgås när vi känner för det. Varje dag går vi till skolhuset och äter lunchen vi betalat för trots att vi sällan är i skolan pga anledningar (obs, ej skolk, kursen är upplagd på det viset.)
Sammanfattningsvis, jag älskar min kombo Malin.
Är det nu det lossnar?
Jag har hittat mitt tempo. Min stil. I joggandet.
Jag inbillar mig att jag även har hittat det i skrivandet.
Det är spännande och skitläskigt på samma gång.
Jag tror att jag stressar alldeles för mycket.
Vad har jag att stressa över?
Jag är tjugotre år. Jag har en bostad, en inkomst,
en fantastiskt inspirerande och rolig kombo,
jag studerar en linje som utvecklar mig på alla möjliga plan,
jag tränar, jag äter god mat, jag tittar på tv,
jag åker och spontanshoppar,
jag skriver roliga mail med saknade rekryten,
jag hälsar på pensionärer när jag är ute och joggar,
ibland ler dem mot mig.
Jag har ett rikt liv.
Jag har inget att vara stressad över.
Jag lägger cirka fem timmar om dagen på mitt skrivande.
Och varenda vaken minut i tankeverksamhet.
Jag lär känna mina karaktärer.
Jag gör fylliga mindmaps och beskrivningar.
Jag skriver.
Jag äter cheesecake med ettorna som är snälla och entusiastiska.
Jag har fina kläder och jag tar mig tid att smörja in mina fötter varje kväll.
Vi tittar på Six Feet Under och pratar om våra liv över middagarna.
Vi promenerar och diskuterar huruvida en mans kroppslängd
kan ha något att göra med personligheten och eventuella reproduktionskvalifikationer.
Jag har inget att vara stressad över.
Jag spurtar mellan fyra lyktstolpar.
Jag tar djupa andetag.
Jag inbillar mig att jag även har hittat det i skrivandet.
Det är spännande och skitläskigt på samma gång.
Jag tror att jag stressar alldeles för mycket.
Vad har jag att stressa över?
Jag är tjugotre år. Jag har en bostad, en inkomst,
en fantastiskt inspirerande och rolig kombo,
jag studerar en linje som utvecklar mig på alla möjliga plan,
jag tränar, jag äter god mat, jag tittar på tv,
jag åker och spontanshoppar,
jag skriver roliga mail med saknade rekryten,
jag hälsar på pensionärer när jag är ute och joggar,
ibland ler dem mot mig.
Jag har ett rikt liv.
Jag har inget att vara stressad över.
Jag lägger cirka fem timmar om dagen på mitt skrivande.
Och varenda vaken minut i tankeverksamhet.
Jag lär känna mina karaktärer.
Jag gör fylliga mindmaps och beskrivningar.
Jag skriver.
Jag äter cheesecake med ettorna som är snälla och entusiastiska.
Jag har fina kläder och jag tar mig tid att smörja in mina fötter varje kväll.
Vi tittar på Six Feet Under och pratar om våra liv över middagarna.
Vi promenerar och diskuterar huruvida en mans kroppslängd
kan ha något att göra med personligheten och eventuella reproduktionskvalifikationer.
Jag har inget att vara stressad över.
Jag spurtar mellan fyra lyktstolpar.
Jag tar djupa andetag.
Höjer volymen.
Backar aldrig.
Jag borrar ned ansiktet i Skrållans päls.
Jag kokar te och smuttar på det över veckans textinlämning.
Jag har ett rikt liv.
Jag har absolut ingenting att vara stressad över.
Idag ska jag boka en tid för nästa gaddning.
Backar aldrig.
Jag borrar ned ansiktet i Skrållans päls.
Jag kokar te och smuttar på det över veckans textinlämning.
Jag har ett rikt liv.
Jag har absolut ingenting att vara stressad över.
Idag ska jag boka en tid för nästa gaddning.
Until the light takes us
Jag tänker på alla de där tangenttrycken, på alla formatmallar och radavstånd jag ändrade till perfektion. Och ändå inte var nöjd. Jag tänker på alla promenaderna, i alla delarna av byn och på de avlägsna skratten, som borde ha bott i mig, men som alltid kom från någon annans bröstkorg.
Och jag tänker på alla de där tågresorna, uppåt och nedåt, på skratt och styckeindelningar och frågor om var när och hur det egentligen började bli bättre. Och jag förstår varför vi aldrig kom fram till något svar. Jag tänker på fågelbenen i mossan, på blombladen i sprickning och på tusen liter kaffe och sushi efter en lång flygresa.
Byn är inte densamma. Luncherna och kafferasterna är inte desamma. Och jag tänker att näckrosorna i mittgången inte alls är lika gröna som ifjol. Tusen tangenttryckningar senare och jag har inte kommit någon vart, varken på afyrat eller i stunden.
Men det börjar klarna upp och jag snörar på mig skorna.
Asfalten är aldrig så svart som efter ett stillsamt höstregn.
Och jag tänker på alla de där tågresorna, uppåt och nedåt, på skratt och styckeindelningar och frågor om var när och hur det egentligen började bli bättre. Och jag förstår varför vi aldrig kom fram till något svar. Jag tänker på fågelbenen i mossan, på blombladen i sprickning och på tusen liter kaffe och sushi efter en lång flygresa.
Byn är inte densamma. Luncherna och kafferasterna är inte desamma. Och jag tänker att näckrosorna i mittgången inte alls är lika gröna som ifjol. Tusen tangenttryckningar senare och jag har inte kommit någon vart, varken på afyrat eller i stunden.
Men det börjar klarna upp och jag snörar på mig skorna.
Asfalten är aldrig så svart som efter ett stillsamt höstregn.
Rosmarin och avocado
Det blir nog inte varmare än så här,
tänker du när du petar på ägghalvorna på tallriken
och visst är det så att man aldrig riktigt är nöjd
när man fått vad man vill ha.
På väggen bakom ditt skrivbord hänger
alla de där fina planscherna som du skulle rama in
men som fick nöja sig med häftmassa och dåligt samvete.
På bordet ligger en katt
en sovande katt
en grårandig, sovande, oskuldsfull katt
som i själva verket har förstört större delen av din skosamling.
Du bryr dig inte om att det nog kanske inte blir varmare
för trots allt vet du
att äpplena som har fallit till marken
alltid går att plocka upp igen.
tänker du när du petar på ägghalvorna på tallriken
och visst är det så att man aldrig riktigt är nöjd
när man fått vad man vill ha.
På väggen bakom ditt skrivbord hänger
alla de där fina planscherna som du skulle rama in
men som fick nöja sig med häftmassa och dåligt samvete.
På bordet ligger en katt
en sovande katt
en grårandig, sovande, oskuldsfull katt
som i själva verket har förstört större delen av din skosamling.
Du bryr dig inte om att det nog kanske inte blir varmare
för trots allt vet du
att äpplena som har fallit till marken
alltid går att plocka upp igen.
Het i våtdräkt
Idag gällde forsränning med mormor och släkten med Forsknäckarna i Ekorrsele. Sjukt jobbigt, men även sjukt kul! Berättar mer när armarna börjat fungera igen. Tills dess bjuder jag på en smickrande våtdräktsbild på mig och min bror. Yeah.
Catflippin'
Saga rymde idag.
Jag insåg det inte först. Kattjäkeln fick försprång:
Jag mös på i vardagsrummet, hämtade kaffe i köket, plockade på mig saker till jobbkvällen, la in en snus, bytte om, drack en slurk kaffe och klappade Skrållan. Sen blev jag misstänksam. Var var Saga?
Plötsligt var hon bara borta, trots att jag hade barrikaderat balkongdörrsöppningen med en solstol och en filt, lyckades hon uppenbarligen, på de få sekunder det tog mig att gå ut i köket och fylla kaffekoppen, smita ut och hoppa ned från andra våningen ned på marken.
Jag fick panik.
Nej, först sökte jag genom hela lägenheten, ropade, lockade, hotade och svor.
Sen kom paniken.
Jag sprang nedför trappan, ut på gården, rev underbenen blodiga i busksnåren bakom hyreshuset dit jag trodde hon tagit sin flykt. Inget tecken på någon katt. Jag sökte och sökte, ropade och svor om vartannat. Frågade grannarna som satt ute och mös i solen. Ingen hade sett henne.
Hur kan man inte se en katt som hoppar från en tremeter högbelägen balkong?
Två gamla tanter ömkade mig och lovade att hålla utkik efter Saga. Jag fortsatte ut i snåren. Sedan ut på vägen, stannade random epatraktorer och frågade om de girat för en gråvitfluffig katthona med gröna ögon. De förnekade. Jag gav dem mina hårdaste blickar och gick vidare.
Det var knappast deras fel att min katt rymt ifrån mig, men oro kan göra fula saker med en. Särskilt med mig. Inuti mig spelades hemska scenarion upp:
1. Saga överkörd.
2. Saga kattnappad av galen minderårig med kattdrömmar och allergiska föräldrar.
3. Saga våldtagen av brutal hankatt.
4. Saga instängd i soprum i trettiogradig värme.
5. Saga instängd hos döv rökande pensionär.
6. Saga överkörd (osv. osv.)
Sedan började jag om från början igen, sökte, ropade, svor, tänkte, bet på naglar, frågade ovetande grannar. Jag höjde blicken som jag klistrat fast i snåren jag plöjde och fick se de gamla damerna (~70) arm i arm sökandes runt husknutarna efter min lilla katt.
Jag blev tårögd. Över att dessa två damer riskerade sina lårbenshalsar för att hitta en katt åt en tjej som inte ens kände eller hade någon orsak att bry sig om. När jag hade blinkat bort tårarna såg jag plötsligt något gråvitfluffigt:
Saga. Under en bil. Hjärtstopp.
Lyckligtvis var bilen ett vrak på bilskroten bredvid hyreshuset. Saga var oskadd. Och opassande kaxig. Om det inte hade varit för den stora lättnaden som slukade mig hade jag fanimig sparkat henne! Kattjävel! Skrämma mig! På en onsdag! En halvtimme innan jobbet! När åskmolnen blåmålat hela jävla himlen! Mitt i juli! När raggarna är som flest och fyllekörningarna som värst! KATT! JÄVEL!
Men jag tog henne i min famn, höll henne varsamt och bar henne upp i lägenheten igen. Stängde demonstrativt dörren framför nosen på henne och gick på jobbet. Med lättat hjärta och en plan om att återgälda de snälla medmänskliga damerna. De ska få kaka.
Världens äldsta klyscha är också den med högst trovärdighetsgrad:
Man vet inte vad man saknar, förrän det är borta.
Jag insåg det inte först. Kattjäkeln fick försprång:
Jag mös på i vardagsrummet, hämtade kaffe i köket, plockade på mig saker till jobbkvällen, la in en snus, bytte om, drack en slurk kaffe och klappade Skrållan. Sen blev jag misstänksam. Var var Saga?
Plötsligt var hon bara borta, trots att jag hade barrikaderat balkongdörrsöppningen med en solstol och en filt, lyckades hon uppenbarligen, på de få sekunder det tog mig att gå ut i köket och fylla kaffekoppen, smita ut och hoppa ned från andra våningen ned på marken.
Jag fick panik.
Nej, först sökte jag genom hela lägenheten, ropade, lockade, hotade och svor.
Sen kom paniken.
Jag sprang nedför trappan, ut på gården, rev underbenen blodiga i busksnåren bakom hyreshuset dit jag trodde hon tagit sin flykt. Inget tecken på någon katt. Jag sökte och sökte, ropade och svor om vartannat. Frågade grannarna som satt ute och mös i solen. Ingen hade sett henne.
Hur kan man inte se en katt som hoppar från en tremeter högbelägen balkong?
Två gamla tanter ömkade mig och lovade att hålla utkik efter Saga. Jag fortsatte ut i snåren. Sedan ut på vägen, stannade random epatraktorer och frågade om de girat för en gråvitfluffig katthona med gröna ögon. De förnekade. Jag gav dem mina hårdaste blickar och gick vidare.
Det var knappast deras fel att min katt rymt ifrån mig, men oro kan göra fula saker med en. Särskilt med mig. Inuti mig spelades hemska scenarion upp:
1. Saga överkörd.
2. Saga kattnappad av galen minderårig med kattdrömmar och allergiska föräldrar.
3. Saga våldtagen av brutal hankatt.
4. Saga instängd i soprum i trettiogradig värme.
5. Saga instängd hos döv rökande pensionär.
6. Saga överkörd (osv. osv.)
Sedan började jag om från början igen, sökte, ropade, svor, tänkte, bet på naglar, frågade ovetande grannar. Jag höjde blicken som jag klistrat fast i snåren jag plöjde och fick se de gamla damerna (~70) arm i arm sökandes runt husknutarna efter min lilla katt.
Jag blev tårögd. Över att dessa två damer riskerade sina lårbenshalsar för att hitta en katt åt en tjej som inte ens kände eller hade någon orsak att bry sig om. När jag hade blinkat bort tårarna såg jag plötsligt något gråvitfluffigt:
Saga. Under en bil. Hjärtstopp.
Lyckligtvis var bilen ett vrak på bilskroten bredvid hyreshuset. Saga var oskadd. Och opassande kaxig. Om det inte hade varit för den stora lättnaden som slukade mig hade jag fanimig sparkat henne! Kattjävel! Skrämma mig! På en onsdag! En halvtimme innan jobbet! När åskmolnen blåmålat hela jävla himlen! Mitt i juli! När raggarna är som flest och fyllekörningarna som värst! KATT! JÄVEL!
Men jag tog henne i min famn, höll henne varsamt och bar henne upp i lägenheten igen. Stängde demonstrativt dörren framför nosen på henne och gick på jobbet. Med lättat hjärta och en plan om att återgälda de snälla medmänskliga damerna. De ska få kaka.
Världens äldsta klyscha är också den med högst trovärdighetsgrad:
Man vet inte vad man saknar, förrän det är borta.
Kazta
Det var en av de där morgnarna, då solen inte riktigt ville leta sig in genom fönsterglaset på verandan. Inga barn hade hunnit ur sina sängar den morgonen. Regnet fläckade småstenarna på lekplatsen, gjorde plankorna hala och soptunnorna osynliga. Nästan anonyma. Gräset behövde klippas.
Det var en sådan morgon då huden kändes torrare än vanligt och ingen lotion kunde tränga genom spruckenheten. En morgon som vilken som helst och ändå ville inte vattnet rinna genom kaffefiltrena. Pölen av vatten och sump, som en tjärn i bryggaren.
Elementen klickade längs med väggarna. Alla glödlampor förutom en hade brunnit. Ensam bakom gardinerna hängde den. Solen ville inte lysa genom fönsterglasen. Krukväxterna kippade i torrsprucken jord, längtade ut i vätan på gårdsplanen. Gräset behövde klippas.
Fogarna släppte igenom fukten och kylan, speglarna blev immiga. När elementen började susa igen hoppade en katt upp i knät. Huden på handen som strök över pälsen kändes mjukare. Kaffefiltret släppte igenom vattnet. Solen värmde genom glaset. Katten fortsatte spinna.
Triss i marathonmode:
Pappa hängde på låset till webbanmälan idag för Olympiamarathon nästa sommar, så nu är jag, Makkan och farsan anmälda. En cool Jag-tränar-inför-jubileumsmarathon-t-shirt kommer med posten om några år. Detta kan bli magiskt, men också tragiskt. KUL!
För er som missat:
Jag hade den stora äran att få bli publicerad i en e-boksantologi i början av juli. "Hetta" är alldeles gratis, magnifik sommarläsning som finns att tanka hem på Pupill Förlags hemsida. Ba göre! Jag finns på sidan 67 och lite till med min diktsvit "främlingar i en bil". KUL!
Här kommer en länk, latarslen!
Här kommer en länk, latarslen!
Så rakryggad var aldrig ett veteax:
Se inte sådär på mig
jag vet att du har handen gömd under rocken
imponerande mustasch, men varför har du inte knutit skorna
och ringen på ditt finger
otillgänglig
Fullständigt otillgänglig och ändå fängslas jag av dig
du får mig att känna mig så liten
som en misslyckad elev under mentorns stränga ögonbryn
du är en gåta, trots att du är konstant
och staden du reser dig över, kunde ha varit min stad
huset du krossar under stövelklacken kunde varit, är
mitt förnuft
jag har förälskat mig i en staty
kommer jag att fastna här, svälta ihjäl, likt Narcissus
(eller hur var det nu?)
det skulle betyda att du är min spegelbild
strängheten
jag vill inte tro det, men jag kan nog inte förneka fakta
mr DeGeer
när jag går mot dig
ser jag att din andra hand inte alls är gömd
utan istället utsträckt
mot mig
sen öppna valkiga handflatan välkomnande
lägg den på mitt huvud
jag vill känna mig liten
se på mig sådär
låt mig få krypa in under din mantel
vaggas till ro av ljudet från ditt brummande nynnande
släta ut din panna
låt mig ta din hand
sådan var mina drömmars man
den enda jag någonsin kunnat tillåta mig älska:
huggen i svart granit.
"... jag vill tacka Nordhem Grön, Felicia, mina katter, rekryten, Paolo Roberto och västgöten som gjorde detta möjligt!""
@ Skissernas Museum, spring twentyeleven
”Vad tycker ni om manskroppen, mr Pauli? Den är så kantig på er skiss. För en mansfanatiker som jag är det nästan lite provocerande.”
”Fröken Fransson, det är en skiss, männen som poserade var mjuka i verkligheten.”
”Missförstå mig rätt, mr Pauli, jag tycker om det, men det har snarare satt igång en helt annan tankeverksamhet i mig. Jag önskar numera att alla män var sådär kantiga. Så raka, tydliga, utan gömda hörn eller mjuka skuggor som lurar en att tro på sådant som inte finns.”
”Ni menar förälskelsen, fröken.”
”Jag menar att den optimala mannen för mig vore en i granit.”
”Jag tror inte att det är någon bra lösning.”
”Det förstår jag, men om han stod där i mitt hem, oföränderlig, konstant, rakryggad och solid, skulle jag alltid veta var jag hade honom. Jag skulle aldrig behöva gissa och jag skulle kunna granska honom med lupp och kunna lita på att de där små felen bara var just småfel och att det aldrig skulle förändras.”
”Det låter som om ni ska bejaka några år i celibat, fröken.”
”Touché, mr Pauli, touché!”
